När jag gjorde min första säsong som odlare 2020 och höll i mitt första salladshuvud som producerats på min plats började jag fundera på hur det där lilla fröet, min jord och vatten kunde bli allt det. Jag lärde mig då för första gången av intresse om mykorizza, Svampar som samarbetar med växter för att dra fram näringsämnen och vatten i utbyte mot socker som växterna producerar med hjälp av fotosyntesen. Fotosyntesten en förmåga alla svampar saknar men som alla växter har. Jag lärde mig samtidigt att näring därmed inte behövde finnas vid växternas rötter utan att svampar kunde hämta åt växterna 10-tals meter från plantan i utrymmen som en växts mycket för grova rötter annars inte kunde nå det oavsett. Jag förstod då att det var viktigt att inte bryta mer än nödvändigt i jorden.
När jag hittade en häftig mossa i skogen formad som en tratt, lärde jag mig att det i själva verket var en lav och att en lav är en symbios mellan en svamp och alg där algen kan fixa socker genom fotosyntes och svampen kan bryta loss näringämnen från omgivningen. En biologisk "Transformers", två arter som med hjälp av bakterier blev något annat och jag lärde mig att detta var samma process som en gång tog livet upp på land och bröt loss de första mineralerna från berget som blev starten på det ständiga kretsloppet som drivs av solen till att skapa alla livsförutsättningar för allt som lever.
När jag lyssnar på föreläsningar om betesmarker lär jag mig om att rötter utsöndrar rotexudat, en sorts klister som gör klumpar i jorden så att vatten kan samlas och skyddas i dess porer vilket gör marken mer robust mot uttorkning. Jag lär mig också att detta vatten är transportvägar för mikroorganismer som också vill ha socker från växterna i utbyte mot näring de lämnar ifrån sig eller i form av att de själva blir en del av växtens biomassa och att växter på så vis får värdefulla näringsämnen som behövs för att hålla dem och de som äter dem friska. Jag förstår då att klumpar i jorden är bra och till och med eftersträvansvärt och att processen som tog livet upp på land fortfarande pågår och inte bör avbrytas. Jag förstår också att skicket på jorden är avvgörande för mängden näring i det som produceras och mycket näring ger mer resilienta plantor.
När jag läser om holistic management och vad det innebär att ha ansvaret att förvalta en mark i harmoni med ekosystemen som stärker dem läser jag att livet nere i jorden oftast väger mer än livet som vandrar uppe på den oavsett om det är en hel flock med kor. Här kan jag återkoppla till min sallat och se att den inte alls bara är skapad av "jord" utan av en hel hop av liv och att jorden i själva verket lever i precis lika stor utsräckning som växten.
Här någonstans börjar jag förstå vad meningen med att vara människa är för på en kurs om skogen får jag lära mig att bara en bråkdel av cellerna och generna i en människokropp faktiskt är mänskliga och att det hålls ihop och fungera tack vare en myriad av andra arter och jag tror att vara människa är att förstå det och agera utefter den förståelsen med de medel som finns tillgängliga.