Vattencykeln – Vatten är sannolikt det som de flesta förknippar med att få något att växa. Utan vatten så dör allt levande. Vad jag inte tänkt på tidigare är att solen och växterna skapar förutsättningarna för marken att hålla vatten och förmågan att hålla vatten är mycket viktigare än hur mycket regn som faller.
En bra jord klarar att förse det som växer med det som den behöver även om nederbörden är oregelbunden. Chanserna ökar ju bättre förberedd jorden är på att förhindra vatten från att avdunsta eller dräneras från platsen. Paradoxalt nog skapar solen förutsättningarna för detta via fotosyntesen och tillverkningen av näring ner till mikrolivet i jorden.
För att utväxlingen av näring mot näringsämnen skall kunna ske behöver det finnas transportvägar för mikrolivet att nå rötterna och eftersom det mesta av de flesta av mikroorganismerna simmar (Jag funderar på om det är rest från att livet först startade i havet och vandrade upp på land) så behöver det finnas fukt i jorden. Växterna löser det genom att utsöndra ett rotexudat, ett sort ”lim” som binder ihop jorden i klumpar där små porer kan kapsla in och hålla vatten under lång tid. Mikroskopiska fickor av fukt, skyddade från avdunstning och dränering där mikrolivet kan färdas och växter kan förses, inte sällan via en svamprot eller genom att konsumera något mikroskopiskt liv upp i dess vävnad. Jord med mycket klumpar är alltså en tillgång inte ett problem.
Vattencykeln för en jordbrukare som strävar efter att stärka sin marks förmågor till mer liv är väldigt annorlunda från den vattencykel som lärs ut i skolan alltså. Den är förvisso inte felaktig men väldigt "makro" i förhållande till hur en regenerativ jordbrukare bör tänka och bondens roll i makromodellen är som jag ser det att försöka bromsa upp vattnet så mycket som möjligt på vägen. På så vis kan den till och med påverka det lokala vädret.
Som jag ser det avgörs alltså vattencykeln främst av det som växer och hur bra man är på att nyttja solenergin. Som jag har förstått det så nyttjar något som växer solenergin bäst ”i mitten” av sin säsong. I början är förmågan sämre på grund av att den är liten med små "solpaneler" helt enkelt och i slutet sämre för att den sätter frö/frukt/mognar och därmed är ”klar” och inte behöver växa vidare.
Som jordbrukare med djur kan jag förlänga tiden genom att beta marken så att den tvingas växa om flera gånger på samma säsong vilket nyttjar solen bättre och således bildar mer rotexudat och förmåga att hålla vatten. Dessutom lämnar djuren ifrån sig koncentrationer av mikroliv via sin gödsel tillbaka till jorden. Men betningen får inte gå till överdrift som jag förklarade i förra blogginlägget. Som grönsaksodlare kan jag sträva efter flera succesioner på samma yta under samma säsong.
Förståelse ger incitament men det skall göras också dessutom i ett annat ekonomiskt sammanhang som inte sitter ihop med de biologiska systemen som försörjer oss på riktigt men jag är övertygad om att det ändå är det enda långsiktigt hållbara att sätta platsen först. Alternativen funkar bara för att vi gör osynliga uttag på våra egna tillgångar medans vi fokuserar på skörd av olika slag för att försörja oss ekonomiskt.
Comments